fummelsemlan

Jag är förkyld. Det ska man inte vara nu........för då tror alla att man är allergisk. Det tror inte jag. Jag tror absolut att jag är förkyld,, för då kommer det gå över. Jag har varken tid eller lust att vara allergisk, så det är jag inte. Jag tror på, att så länge man inte fått saker och ting bekräftade så är det inte så. Alltså går jag inte och kollar om jag är allergisk. Det är väldigt praktiskt. Och förresten tror jag ändå inte att jag är allergisk. Faktiskt tror jag inte det.

Just nu ser det mesta bra ut i livet. Jag har skrivit på papper för fast anställning (tills vidare) i kommunen, sonen blev klar med sitt körkort idag (vi firade med varsin cigarr) och dottern har fått jobb, åtminstone över sommaren. Sonen ska förresten med sin pappa och titta på en bil i helgen. Jag ställer mej lite tveksam till det eftersom jag undrar lite vem som ska stå för kostnaderna det medför. Visst förstår jag om han vill ha en bil men kanske man borde ha en regelbunden inkomst först.
Fast lite kul kunde det vara med bil iofs. Jag kunde ju låna den ibland tex  :=)
Och med hunden går det också bra. Hon löper för tillfället så vi lägger inte så mycket energi på att lära henne en massa nya saker utan försöker se till att hon inte helt glömmer det hon redan kan. En massa hormoner rusar runt i henne och gör henne alldeles förvirrad. Jag har en viss förståelse för det, hon är ung och optimistisk . ( nej då,jag är inte bitter)  hehe

Nu har jag nyss kommit hem från jobbet. 10 dagar semester hägrar och det ska bli så skönt.
Blir nog mest att vara ute i skog och mark skulle jag tro. Jo det är klart,att fönstren behöver putsas. Men det gör jag bara om jag vill och har lust. Har man semester så har man ;=)
I övrigt så kan jag ju säga att det är vår här i södra sverige. vet inte hur det är i övriga landet men tussilagon blommade och dottern badade ute med hunden i lördags. Jo då,hon brukar bada tidigt på säsongen. Dottern då alltså.
Jag har lite lust att skriva poesi. Kanske hinner med det också under ledigheten.
Fast det kanske hinner gå över med iofs. Det är liksom lättare att skriva när man har krossat hjärta. Nu är hjärtat i viloläge och jag försöker väcka det. Fast det kan vänta tills imorgon för nu ska resten av mej också sova.
Måste tillägga att jag bli så trött på hur folk driver igenom sina egna sätt att tänka. Glasbitar i maten tex. Har dom ens tänkt tanken att det finns folk som inte väljer själva vad dom stoppar i munnen?

Please,think about it!!

Gick iväg hemifrån med Freja vid tiotiden. Precis när vi kommer ut så bryter solen igenom diset och man känner direkt att nu är det allvar. Nu är det verkligen vår. Våren kom på farmors 89 års-dag. Vi tog den långa rundan och när vi kommit in i inhägnaden så tog jag av mej vinterjackan och la den i gräset,sträckte sedan ut mej på den med ansiktet vänt mot solen. Freja stod och glodde på mej och tyckte att jag var allmänt tråkig. Efter en stund hade hon släpat fram en stor hög med pinnar och jag blev tvungen att kasta iväg några stycken. Sen fortsatte vi hela vägen runt och medans vi gick såg jag två citronfjärilar, en brun fjäril (vet inte vad den heter), två grodor, ett rådjur och en massa små spindlar som kilade över vägen.


Freja tyckte det var läge för ett dopp på vägen hem. Riktigt så långt ville inte jag sträcka mej förstås. Men där emot knöt jag jackan över höfterna. Dags för vårkläder nu då.

Jag fryser.
Står i köket med en filt över axlarna och tittar ut på gatlamporna.
Snön faller i stora flingor och landar mjukt.
Det är fuktigt på marken så snön smälter så fort den tar mark.
Hela tiden kommer nya flingor som smälter bort.
Våren närmar sej och vintern får ge vika men jag fryser alltjämt.
Jag fryser från insidan och ut.
Min högsta önskan är att han skulle varit här nu.
Han skulle stått bakom mej och lagt sina varma armar runt mej.
Vi skulle stått där tillsammans och tittat på snöns hopplösa kamp.
Vi skulle glatt oss åt att våren vann.  
Nu spelar det ingen roll om det är vinter eller vår.
När kölden kommer inifrån så hjälper inte solens strålar.
Jag sörjer inte nu.
Jag har domnat bort som ett försvar.
Nu kan ingen komma åt mej. Jag är osårbar.
Det var en lögn.
Jag vet att om han skulle sträcka ut en hand så skulle jag ta den utan
minsta eftertanke.
Jag skulle ta den och vara lycklig en stund.
Jag skulle vara lycklig ända tills han påminde mej om hur lite jag
betyder för honom.
Han gör det hela tiden.
Han upprepar det som ett mantra.
Det kanske är hans skydd.
Jag vet inte men alltihop gör mej svag och trött och frusen.
Jag drar fram en stol till fönstret.
Jag har stora raggsockar på fötterna.
Jag sätter mej på stolen och lutar armbågarna mot
fönsterbrädet,fortsätter titta på flingorna som dansar utanför.
Jag sitter där länge och till slut börjar det ljusna.
Jag reser mej och drar filten tätare om mej medans jag går mot mitt rum.
Jag tänker att jag borde släppa taget.
En dag kommer jag göra det, men jag kan inte än.
Kan inte sluta hoppas riktigt än.
Jag tänker att kärlek är som vårsnö.
Den är vacker en kort stund och man måste fånga den i flykten annars
försvinner den.
Jag sparkar av mej sockarna och kryper ner under täcket.

 Det jag vill mest av allt är att få älska.

Jag låg vaken inatt igen.
Mitt hjärta sover, men hjärtats sömn håller mej vaken.
Det finns en gnagande oro.
Det känns som om hjärtat tömts på hela sitt innehåll, och hur jag än försöker så kan jag inte hitta något att fylla det med.
Det är normalt säger alla jag pratar med, men jag vet att det inte är normalt för mej.
Tänk om det alltid kommer vara såhär.
Det är ju vår och i övrigt är jag ganska nöjd med livet.
Det är bara den här gnagande känslan av att något tömt mitt hjärta på sitt innehåll.
Hur fyller man på?

När jag flyttade från landet och in till stan så köpte jag en vit luddig matta till tv-rummet. Det var inte optimism, det var idioti. Inget att diskutera.  Jag skulle ju inte ha djur. Absolut ingen hund iaf. Nej då,det skulle jag inte ha.
Jag skulle absolut inte ha nån 11 månaders vit,ouppfostrad schäfer. Hemska tanke!


Nu är hon här iaf. Hon har fått mina barn att enas (stundtals åtminstone) ,hon lockar ut dom ur sina rum och ger dom rosor på kinderna. Vi har kul tillsammans som en enhet och jag bara njuter.

Idag har jag varit ledig och på förmiddan var jag och Freja (hunden) ute och promenerade 3,5 timmar i vårsolen.
Nu har jag gjort ett val. Och jag tror att jag valde rätt.
Och ja just det, mattan åkte ut långt innan hunden kom. Vit, luddig matta...korkat

Jag var ute på en rask promenad idag och gick mellan bostadshusen på  "andra sidan berget". Plötsligt hoppar det fram två ligister i 7 års-åldern och viftar med  svärd.
Vem är ni,skrek dom, vad heter du?  Jag svarade förskräckt med mitt namn varpå den ena nickade och sa jaha....sedan backade dom.
Får jag passera? frågade jag.
Ja sa dom,vi ska inte ta så gamla människor......

Jag drömde om honom. Han gick förbi mej utan att ens vända huvudet åt mitt håll. Rakt förbi som om jag vore luft. Senare i drömmen satt vi och pratade och skrattade. Varje gång jag skulle röra vid honom så vände han sej bort.
Varför kan man inte bara trycka på delete?

Ibland är det helt okej att ljuga. Jag har börjar gå en kurs i story telling och gissa om det är kul. Fast först satte jag nästan i halsen. Det var jag och en lärare bland fotfolket. Resten var chefer,företagsledare på större företag i Småland och lite högre kulturnissar av olika sorter. Men jag fann ett visst lugn i tanken att jag minsann ljuger minst lika bra som dom och det är jag glad för. Eller hur det nu var....
Ja iaf så går det inte ut på att ljuga utan att kunna lägga fram något på ett sätt som får alla att tycka att man har en lysande idé och att man dessutom ska få dom att sträva efter samma mål och med samma glädje som man själv. På mitt jobb har jag och en kollega hand om visionsarbetet. Just nu har vi väl inga direkt högtflygande visioner utan är väl glada om vi bara lyckas hålla oss över ytan så vi får luft nån gång ibland. Nu följde hon inte med på kursen,min kollega, utan jag ska alltså börja med att övertyga henne så att hon sedan kan hjälpa till att övertyga dom andra om hur bra allting ska bli om vi bara gör si eller så.
Låter jag negativ?
Jag är inte det. Jag vet att det går...för det gör det alltid. På ett eller annat vis gör det det. Efter mörker kommer ljus. Så har det alltid varit och så kommer det alltid vara. Men sitt inte stilla och vänta. Du måste gå ljuset till mötes.

Sällan visade ömhet brann som en glöd i mej och,
ett barn i trasor skrek efter bröd i dej
  Jag sa
- jag tycker om dej
och du sa
- jag tycker om dej
Det var väl bara nåt som vi sa, som vi sa.. för att det lät så bra

Nej det är inte mina ord.
Men visst är det så?

Min chef ringde igår em och frågade om det var okej med förlängt till sista augusti. I praktiken innebär det en tillsvidareanställning i Ljungby kommun. Jag hade ju ett samtal med min gamla chef på morgonen igår och det visade sej att hon hade ringt till kommunens personalansvarige och sagt att fick jag inte förlängt så skulle hon anställa mej iaf. Det satte fart på dom och det kändes väldigt bra. Min kuvade stolthet fick återupprättelse  hehe..  Jo visst är det lite så men det värsta var ju naturligtvis oron för det ekonomiska. Nu känner jag mej rik utan att ha större inkomst och jag känner att jag har helt andra möjligheter på något vis. Jag räknas som viktig. Det känns bra och nu kommer dottern och visar upp storasysterns hund som är full med glittriga hårspännen. Lider lite med honom. 

Imorgon är det måndag. Nu har jag vankat nästan hela helgen ,fram och tillbaka med hela magen full av oro. Kanske att man får veta lite mer imorgon. ovissheten är värst av allt men samtidigt blir jag så förbannad. Hur kan man behandla människor på det här sättet? Hur kan man bara strunta i dom som har ställt upp i alla väder? Kan man göra så ostraffat?  Det kan man troligen och det får det att vända sej i magen på mej. Jag försöker tänka positivt men jag känner en enorm vanmakt.

Jag känner mej lite risig idag. Har grubblat hela natten. Jag måste göra något så jag känner mej som en människa igen.

 Antingen kan man strukturera upp och organisera sitt liv eller så kan man göra som jag tänker göra ikväll - ta en sväng på puben med en kompis. Det lockar lite mer  ;-)

Jag har blivit varslad som sagt var.  Ringde och kollade hur det var med min lasning osv. Det visade sej att när mitt vik går ut den 28:e så är det 10 dagar kvar till jag hade varit garanterad en fast anställning. Det är så det går till. Det var tal om att jag skulle utbilda mej samtidigt som jag jobbar men det finns inga pengar till det. Det är jag och minst två till i nuläget. Kanske fler,det vet jag inte. Men en sak vet jag och det är att blir jag av med jobbet nu så kommer jag ALDRIG mer jobba inom Ljungby kommun. Aldrig i livet!!

Jag gick en runda i skogen idag på morgonen. Måste rensa bland mina tankar lite. Det enda som får plats där just nu är oron för arbetslöshet. Så jag bestämde mej alltså för en riktigt lång runda och jag hade ju ett mål sedan innan. Jag är nästan helt säker på att det ska finnas lämningar efter någon typ av bostad i närheten av en speciell sjö. Idag gick jag till norra änden av den sjön och hittade faktiskt en grindstolpe. Mer än så var det inte men ett framsteg så gott som något . Jag fortsatte min runda och kom så småningom ännu längre norrut och hamnade i något som kändes som Narnia. Jo då,det finns. Det vet jag nu.
Man kan bli förtrollad av såna här platser. Det känns som orörda platser trots att det finns så mycket som vittnar om annat. Jakttornet då tex ,som jag tycker man kunde ställt på någon helt annan plats *L* Hit ska jag tillbaka nån dag. Till våren kanske om jag hittar dit igen.

En vän till mej ringde idag efter att ha fått en del provsvar och blivit opererad. Hans cancer hade inte spridit sej !! Det är sånt som får allt annat att blekna.

Jag blev varslad igår. Chefen kallade in mej och sa att jag skulle inte vara orolig men när jag kommer hem så kan det ligga ett kuvert där och vänta på mej. Kommunen varslar nu alla som går på vik utan att ha rätt typ av utbildning. Men jag behöver NOG inte vara orolig eftersom jag fungerar så bra i gruppen. Om jag dessutom kan tänka mej att studera på distans samtidigt som jag arbetar och är ensam mamma så är jag NÄSTAN garanterad en fast anställning. Vad det känns tryggt.  Kommunen kan man ju lita på eller hur? Det får bli utbildning tror jag. Kan ju föra det goda med sej att man kan få jobb även om man vid ett senare tillfälle söker jobb i en annan kommun. Och med min enastående intelligens ska det väl inte vara några konstigheter.Jag satt och tittade på mina barn vid matbordet. Hur ska jag kunna ge dom någon trygghet när jag själv är i uppror?
En sak till jag inte förstår är varför människor ljuger om saker som egentligen inte är så viktiga. Är inte vänskapen värd mer än så? 

Skogsrået

Fan vad kallt det var då. Jag satt på en sten vid den nästan uttorkade sjön och lyssnade på ungarna som lekte.
Jag var nyfiken på platsen.

Nästan lite trollbunden.
Jag tittade ut över sjön och såg inte tecken till liv nånstans.
Det var gråkallt och dimman låg tung över vattnet.
Ungarna hördes på ganska långt avstånd.
Så länge dom höll sej borta från vattnet så var det lugnt.
Platsen hade upptagit ganska stor del av mina tankar sen förra gången jag
var här.  
-    Vad är det med det här stället egentligen, sa jag rakt ut i luften.
-    Det är en magisk plats,sa plötsligt någon.
Jag vände huvudet åt vänster och såg en kvinna sitta på en annan sten.

Hon satt nästan precis som jag och tittade lugnt ut över vattnet.
-    Hur menar du,sa jag.
-    Detta är en sjö dit kvinnor går för att tänka,sa hon då.
-    Så du menar att det finns speciella platser dit vi går,frågade jag.
-    Inte direkt så,sa hon. Men det finns en plats för varje tanke och detta är en ställe med många blandade tankar.
Jag förstod inte hur hon menade.
Satt och tänkte en stund i tysthet och hon gjorde likadant.
-    Jag hörde inte att du kom,sa jag.
-    Jag har varit här sen du kom hit,sa hon.
-    Men jag såg dej inte innan,sa jag lite frågande.
-    Nej,sa hon bara.
-    Såg du mej,frågade jag.
-    Nej ,sa hon igen. Ibland är vi osynliga. Ibland är det inte meningen att vi ska synas.
Det är bara speciellt viktiga människor i våra iv som ser oss då. Dom som verkligen betyder något.
Det är på så sätt man kan avgöra vem som är viktig.
-    Då är vi alltså viktiga för varann,sa jag med ett leende.
Hon skrattade till och sa
-     Ibland hade vi klarat oss bättre utan varann.
-    Vad menar du nu, sa jag. Vi brukar ju inte precis stöta ihop.
Jag har aldrig sett dej innan.
-    Nej men nu gör du det,sa hon. Det betyder att just nu är jag viktig för dej.
 Jag vet inte på vilket sätt eller hur länge det kommer vara så. Kanske blir det bara den här gången.
Att du inte ser mej betyder inte att jag inte finns i närheten.
-    Men vem är du egentligen, frågade jag.
-    Jag är en av alla tankar som far omkring här vid sjön,sa hon.
Och eftersom du och jag sitter här och pratar så förmodar jag att jag är din tanke.
Jag bara stirrade på henne. Skojade hon med mej?  Hon såg allvarlig ut.

Om det var som hon sa så borde jag nog bli orolig över mitt förstånd tänkte jag,
 Då började hon gapskratta.
-    Vad är det med dej ,sa hon. Du som brukar vara så självironisk
borde väl tåla det här. Jag är här för att säga dej något.
Du har spårat ur! Du har glömt ditt eget värde och du glömmer bort dom som är viktiga
för dej.
 Du måste ta dej samman och sluta lägga energi på människor som inte bryr sej om dej.
 Dom kommer aldrig uppskatta det ändå.
Det enda som händer är att du blir tom och med tiden kall och okänslig. 
Visst ska man ge av sej själv men man måste få tillbaka också.
Man kan inte bara ge och ge.
-    Men det gör jag ju inte,fräste jag. Jag får massor, av mina barn tex.
En massa små ögonblick som jag samlar i mitt minne.
-    Ja det är klart,sa hon. Det är ju bra det ,men du ger ju till dom med,
Sen finns det fler du ger till men där är det bara några få som ger dej något tillbaka.
Vet du vad som händer om man bara ger?
-    Man blir älskad,sa jag.
-    Nej , sa hon. Man blir tom. Tom och ledsen och trött.
Och då orkar man inte ge till dom som ger tillbaka heller.
Jag satt tyst en stund. Hon hade en poäng men det sved att erkänna det ens för sej själv.
-    Men till slut är det någon som upptäcker vilken tillgång man är,sa jag och hörde själv hur tveksam jag lät.
-    Hahaha..ja,eller hur skrattade hon. Bara nån hinner göra det innan du blir nedtrampad.
 Och dessutom finns det dom som uppskattar dej men så fort nån gör det så tappar du intresset.
Har du funderat på varför det är så?
-    Ja,sa jag, det har jag faktiskt funderat på och jag funderar än.
-    Som sagt var, sa hon. Fundera på vilka som uppskattar dej och ägna din kraft åt dom så kommer du bli mycket lyckligare. Och dom också.
Vi satt tysta igen. Jag satt och funderade en bra stund och när jag vände mej mot henne och skulle börja fråga igen så var hon en bra bit bort.
-    Går du nu,frågade jag
-    Ja,men jag är aldrig långt borta,svarade hon.
Den tanken kändes bra och jag återgick till mina funderingar. Jag hörde att ungarna närmade sej så jag reste mej sakta,lite stel i kroppen, och började gå mot ryggsäcken. Dags för fika skulle jag tro.
Jag kände mej på något märkligt sätt lättare i sinnet.