fummelsemlan

Om man har en bild av hur en vän brukar vara så väntar man sig att det ska vara så, när så bilden inte stämmer, blir man besviken.
Det finns så mycket i det här som känns fel, inte minst förklaringarna till hur det blev så och varför det fortfarande är så.
Förklaringarna gjorde mig mer besviken än själva det faktum att det är som det är.
När man är 5 år så är det fullt förståeligt och faktiskt förlåtligt att säga : ja men, dom andra gjorde ju det också. Inte när man har passerat 40.
Det är trist när det är en vän man håller högt och som faktiskt besitter en ganska hyfsad intelligens.
Det är saker som jag egentligen inte har med att göra men när en vän sjunker i aktning gör det ont.

Hon ser så liten ut.
Ena handen sträckt lite uppåt för att hålla ett stadigt tag i trappräcket, och den andra handen löst hängande med ett fast tag om nallen.
Hon tittar koncentrerat ner på trappstegen för att inte snubbla.
Hennes hår är brunt och ganska rakt, luggen i jämnhöjd med det andra håret.
Man ser bara konturen av hennes lilla mun och haka, resten av ansiktet ligger i skugga.
Så liten och tillitsfull.
Hon är på väg nerför trappan, den verkar aldrig ta slut.
Hon säger att hon heter Heda och är 4 år, snart 5.
Hon känner sig stor och lite vuxen när hon säger det.
Hon lyser upp lite.
Hennes nattlinne är långt och har en remsa brodyr över bröstet.
Trappan verkar aldrig ta slut.
Det sista jag ser av henne är att hon står utanför en dörr och tittar uppåt.
Jag kan ändå inte se hennes ansikte tydligt.
Hon tittar upp mot en grön trädörr.
En spegeldörr.
Hon sträcker ena handen mot dörrhandtaget, och sen är hon borta.

Jag kan inte få henne ur tankarna. Vem är hon och vad hände?

Kärleken är förgänglig. Ena stunden är den där och sedan är den försvunnen. Poff, så går den upp i rök... Nej, jag sörjer inte kärleken, jag sörjer förlorade drömmar. lite iaf.. Jag tror att jag har funnit mig själv lite och jag kan konstatera att jag just nu inte känner något som helst behov av bekräftelse genom en man. Jag mår bra OCH känner mig tillfreds med tillvaron. Mina vänner säger att det snart kommer ändra sig. Dom tror att jag har blivit djupt sårad. Men det har jag inte. Om jag nu har det, utan att förstå det själv så är jag bara tacksam för det. Jag känner mig fullkomligt lugn och männens inviter bekommer mig inte. Jag nappar inte. Och jag behöver inte ens fundera över det. Jag tror att man blir tilldelad en viss ranson med kärlek. Man får en viss mängd till kärlekslivet och när man har slösat tillräckligt så finns det inte mer. Nu är det ju också så att jag har fullt upp med annat. Jobb, utbildning, barn och hundar och orkar inte så mycket mer än det. Det är kanske en spärr för energiflöde.

Så till min lilla farmor som är uppe hos änglarna nu. Undrar vad hon lär dom?! Hon var gammal och trött och tyckte att det fick vara nog. En natt somnade hon således bara in lugnt och stilla. Hon fick leva tills hon var nöjd och bättre kan det väl inte bli? Hon var en mycket speciell människa. I sin ungdom körde hon minsann mc, och då ska man tänka att hon fyllde 91 i april i år. Hon var en cooling min farmor! Hon finns alltid i hjärtat och för hennes skull är jag glad att hon fick sluta sina dagar. Jag undrar om hon är tillsammans med farfar och kanske Aina nu. Hon var så ledsen över att Aina fick gå före. Hon tyckte det var orättvist, och det kan man ju tycka. Men ingenting är rättvist och det är bara att leva med det.

Imorgon ska jag ringa Bosse och kolla läget. Fast han kanske är och jagar älg nu. Man vågar knappt gå ut i skogen för alla jägare nu.

I somras var jag, Sofi och Toma ute och vandrade på öland. Freja var ju också med så klart. Det är fint på Öland. En annorlunda natur och en massa trevliga människor. MEN det var inget bra ställe att vandra på. Det var kor, stängsel och asfalt nästan vart man gick. Jag tror att ska man semestra på Öland så är det nog bäst med cykel. Nästa år ska vi gå genom skog igen. Det är mycket bättre för ben och fötter.

Är nästan aldrig här numera. Blir väl mer framåt hösten när kvällarna blir långa och mörka. Vill bara ge ett litet filmtips.
Vill ni se en film med spänning,varvat med sorg och skönhet så har jag ett tips.
Dottern och jag såg en film som heter - Flickan från ovan.
För en gång skull lyckades jag hitta en film som påverkade mej och som stannade kvar i tankarna.
Min dotter vill sälja jultidningar här i stan men jag vågar inte släppa iväg henne. Nu kunde hon förstå varför. Filmen är från 15 år så egentligen borde hon inte fått se den,men den var befriad från snaskiga detaljer och hon har inte fått några allvarliga men vad jag har märkt *L*
Jag,Stefan och Freja var ute och vandrade längs höga kusten i juni. Förhoppningsvis får jag tummen ur och sätter in lite bilder här så småningom.
Vi tog barnen med och vandrade lite längs Bergslagsleden med senare under sommaren. Kommer nog bilder på det med vad det lider. Nu ska jag rusa igen,men jag återkommer.
Hej hopp!

Igår eftermiddag packade vi ryggsäcken med lite fika och stack upp till släng-gungan vid vindskyddet ( Narnia som jag nämnt tidigare).
Det var soligt och varmt och vi tänkte njuta av det tillsammans, Jim,Vanja,jag och hundarna. ( vet iofs inte vad hundarna tänkte ). Freja hade en riktigt dålig dag. Hon har fått ett konstigt humör och jag vet inte riktigt vad det beror på. Får väl ringa Mr Millan  hehe
Innan vi var framme hade hon nästan drivit mej till vansinne genom att jaga och skälla på precis allting,så efter en stund band jag helt enkelt fast henne och satte mej bredvid tills hon lugnade sej. Kan hundar ha ADHD?
Eller är det kanske jag som har det och påverkar henne? *L*
Iaf så varvade hon ner efter en stund så vi kunde koppla av och gunga. Jodå,jag gungar gärna jag med.
Vi turas om att putta fart på varann. Efter en stund försvann Vanja bort mot vindskyddet men Jim och jag fortsatte med gungandet. Bäst som vi håller på hör jag Vanja gå och skälla lite på oss. Så här lät det : Här får mamma gå och städa medans ni ungar bara leker. Ni borde minsann hjälpa till så vi får lite ordning här  osv.
Vi slutade gunga och fogade oss som snälla barn. Jim högg och jag sågade ved,vi sopade rent från löv runt vindskyddet och vi fick beröm för att vi var så duktiga. Vanja kokade soppa på regnvatten,bark och mossa som hon sedan serverade när vi jobbat färdigt.
Min telefon ringde och det var Sofi som undrade vad vi gjorde. Hon och Toma satt på sin balkong och njöt av solskenet. Hon hade tänkt fråga om vi ville hänga med ut i skogen en stund men där var vi ju redan. Vi bestämde att ta en gemensam dag allihop i helgen istället.
Solen började gå ner efter en stund och det blev kyligare så vi tände en eld ( mest för trevnadens skull ).
När vi tittade på klockan såg vi att vi varit där i tre och en halv timma, och det var dags att dra sej hemåt.
Vi kom hem trötta och nöjda med dagen.
Nu på morgonen kom jag på mej med att sitta och tänka på vilka fina ungar jag har och framför allt på vilken härlig gemenskap vi har i vår familj.
Det är lätt att gnälla på ungarna och allt vad det innebär att ha dom, men jag är så otroligt glad och tacksam att dom finns och vill vara tillsammans med varann och med mej.
Bara så ni vet det mina älskade ungar!

I torsdags fyllde min farmor 90 år och det gjorde hon med den äran. Det var kalas på em och hon höll noga koll på allt och alla. Naturligtvis glömde jag kameran men jag ska försöka snika in mej på lite bilder genom släkten.
Nils-Åke och Birgitta kanske?
Det roligaste av allt var att Aina kunde vara med och fira. Det hade man knappt vågat tro för ett litet tag sen.
Fadern var också med på kalaset. Jag vet inte vad jag ska säga om det förutom att jag inte riktigt känner honom längre. Det är sorgligt, men vi har inte haft någon kontakt dom senaste tre åren. Så är det bara.
Kalaset avlöpte väl och farmor var glad över det.
Bilder på kalaset kommer vid senare tillfälle om jag har tur.

Långfredagen tog Stefan,Vanja,jag och Freja en tur till kojan. Vi hade inte väntat oss att det skulle vara så mycket snö kvar. Vi sjönk djupt och blött blev det. Vanja svor långa ramsor med jämna mellanrum *L*


Vackert väder i några minuter och sen blev det sämre några minuter. Växlande som det ofta är i april.
Man börjar iaf våga tro att det ska bli varmt och skönt i år.



Här sitter Vanja och jag och värmer oss lite vid elden. Våra kängor hänger på tork och jag lyckades nästan elda upp sulorna  hehe



Utanför kojan när vi hade ätit upp korven och värmt oss.



Stefan och Vanja har bestigit ett berg och vilar sej lite i solskenet.



Här njuter vi av solen igen. Inte långt kvar till bilen så vi är hoppfulla.



Vi hade turen att hitta spår från bävern. Vanja tog några bilder och här är en av dem.



Visst är det här ett löfte om vår?

På påskafton tog vi ingen längre runda utan Vanja och jag passade på att hälsa på farmor en stund medans Stefan och Freja tog en sväng i omgivningarna. Efter det lagade vi lite god mat och bara tog det lugnt.
Men på påskdagen var det dags igen. Denna gången lämnade vi Vanja hos min farmor. Vanja var inte pigg på att pulsa i snön igen och farmor tycker det är roligt med sällskap.

Vi tänkte vi skulle hitta ett ställe med lite mindre snö men det blev inte så.  hehe
Man får trösta sej med att det är väldigt bra motion och faktiskt tror jag att både Stefan och jag har riktigt bra flås. Det lovar gott inför sommarens vandring.



Här var precis i början och snödjupet såg ju lovande ut *L*



Snön ser inte så djup ut men skenet bedrar. Under snön låg stora stenblock vilket gjorde att man måste röra sej med viss aktsamhet. Man vill ju inte behöva bäras därifrån på bår. Underbart väder var det och ganska ofta satte vi oss och vilade i gasset. Vi fick lite färg båda två.



Här hittade vi ett älgkadaver. Troligen en gamma älg som inte riktigt orkat med den stränga vintern. Benen låg utspridda och det är inte omöjligt att vargen varit där och fått lite mat. Kan tala om att det luktade inte speciellt mycket längre.



En solskensbild. Så här varmt var det!

När vi hade hämtat Vanja hos farmor så åkte vi en sväng till Bosse och Aina. Där blev vi bjudna på fika och det var ju inte dumt efter vandringen. Anita hade bakat väldigt goda bullar som vi tackar för *L*
Just nu ser det bra ut för Aina men läkarna kan inte lova något. Vi kan bara hoppas på det bästa och njuta av nuet.
Annandag påsk var det dags för hemresa. Vi skulle åkt om Karlstad och hälsat på vänner på hemvägen men det blev ont om tid ( som alltid ).
Vi hade ju lovat min mamma att komma förbi där så det blev sent ändå.
Vi kom dit på em och fick riktigt god middag.
Fläskfilé fylld med lök och kantareller. Mums vad gott det var!



Kockan in action. ( min mamma då alltså )



Min plastpappa ute i trädgården. Kan upplysa om att i vanliga fall brukar han ha en sån där mössa med öronlappar. Jodå  hehe



Freja till vänster och Alfons ( alias porslinshunden) till höger,roade sej ute den mesta tiden.
Bra med inhägnad trädgård när man har hund.

Dom står där i busskuren. Tre män. Dom ser helt vanliga ut. Men vi vet alla att han i mitten inte är vanlig alls. Vi vet att han är en demon.
Min vän går emot honom. Tar hans hand och låter sig ledas bort. En av demonens vänner ger henne ett vapen. Sticker till henne det när dom passerar.
Det är någon form av kniv. En c.a 7 cm lång kniv med rundad egg. Den är vass både på in- och utsidan. Det ser jag förstås inte men jag vet det ändå.
Jag tänker att hon kanske ska kunna försvara sig med den på något vis.
Långsamt försvinner dom bort och jag står bara och tittar efter dom. Jag vet att hon kommer råka illa ut,men det är hennes eget val.
På morgon sitter hon i en bil utanför huset och jämrar sig. Hon säger : jag har ont i magen,jag blöder här. Hennes händer visar mot magen.
Jag rusar in och ringer ambulans, men när jag kommer ut igen så är hon borta.
Jag vet att han har hämtat henne.

I nästa ögonblick slåss jag vilt mot demonen. Jag håller honom i ett fast grepp och kastar honom fram och tillbaka. Slår honom om och om igen mot marken. Jag vet att när jag släpper honom är jag död. Man kan inte slå ihjäl en demon.
Det är då jag kommer på vad man ska ha kniven till. Det är inte för att döda demoner. Det är för att göra slut på allting när man inte klarar mer.

Sedan vaknar jag. Genomsvettig och alldeles slut.
Jag har ringt och pratat med min vän idag, och varnat henne för att följa med främmande män *L*

Jag pratade med Aina och Bosse i kväll och tumören har gått tillbaka!!!!
Yes,yes,yes.
Idag har hon varit uppe och gått och imorgon ska hon träna på att gå i trappor. Dosen kortison minskas och hon ska få komma hem.
Aina hade rätt. Det var nog nästan bara Aina själv som trodde det och jag ger mej sjutton på att det var ren vilja och livsglädje som vände eländet.
Grattis Aina,jag är såå glad att du hade rätt, och att jag därmed hade fel. Det är ett fel jag inte har något som helst problem att leva med.
Det känns som ett mirakel. Sänder även en tacksam tanken till läkarvetenskapen som gör sånt här möjligt.
Tacksamhet är vad livet handlar om just nu.

Jag var i Karlskoga i helgen. Jag och Vanja ( och freja ) tillbringade helgen hos Stefan. Vi skulle ju passa på och hälsa på släkten med och se hur det var med Aina som nu får behandling mot sin tumör. När vi kom till farmor på söndagen så berättade hon att Aina fått stanna på sjukhuset i Örebro efter fredagens behandling för hon hade ramlat ihop.
Med en stor klump av skräck i magen ringde jag Bosse ( min farbror ) som med dyster stämma sa att det inte såg så värst bra ut. Vanja och jag åkte till Örebro på hemvägen för att hälsa på dom och jag hade svårt att hålla tillbaka vad jag kände när jag såg henne ligga där i sängen. Som Vanja sedan uttryckte det - det såg inte ut som Aina.
Det hade tagits nya röntgenbilder som dom inte hade fått se ännu.
Aina försökte ( som alltid ) hålla humöret upp men jag såg en desperation i hennes ögon när hon tittade på min farbror och sa att till påsk när ni kommer så är jag hemma.
Det är klart du är sa jag, men mest av allt ville jag bara gråta.
Vi hjälpte henne över till rullstolen och gick ut i dagrummet och fikade. Vi satt och pratade en stund,men det var svårt att hitta ord som passade.
Bosse påpekade att det finns billiga hus till salu i Karlskoga. Just nu önskar man att man bodde lite närmare så man kunde finnas där.
Jag ringde idag om frågade vad röntgenbilderna hade visat. Tumören växer trots behandlingen så nu pumpar dom henne full med kortison. Blir det inte någon snar bättring så kommer behandlingen att avslutas.
Avslutas, bara sådär. Avslut-slut
Nu kan vi bara hålla tummarna. Önskar jag hade fler tummar

Det har hänt en hel del och jag har varit dålig på att skriva. Har väl kanske iofs varit bättre på att ta vara på stunden på nåt vis.
Kärleken blomstrar. Så gott den nu kan göra det på avstånd. Fördelen är väl att man inte tröttnar på varann  hehe
Längtan är stor och det blir intensiva möten när dom väl infaller. Det är underbart. Förhoppningsvis inte alltid kort.
Jag har blivit ett helt år äldre också. Det känns inte så.
Jag går fortfarande och väntar på att bli så där vuxen,klok och förståndig som dom vuxna var när jag var barn.
Jag lär få vänta.
Jag väntar även på att min bil ska tina. Nu står den på parkeringen och fryser. Åtminstone i bränsleledningen.
Det är konstigt hur fort man vänjer sej vid att ha bil och friheten det medför. Jag klarade mej utan i drygt två år men nu när jag väl har en så får jag panik när den inte går på ett par veckor.
Jag har också en känsla av att våren kommer bli sen. Och det bara för att min bil ska stå kvar där den står.
Varje morgon går jag direkt ut i köket och kollar om det möjligen kan vara lite mildare,men nej då.
Kylan stannar envist kvar.
Aina är allvarligt sjuk. Min farbrors fru alltså. Hon har en elakartad tumör i huvudet. Det mesta av den är bortopererad nu och operationen gick bra. Nu väntar hon på svar så hon kan få rätt behandling.
Cancer är en lömsk sjukdom. Cancer är en ond sjukdom. Ondska ska bekämpas. Och Aina kämpar. Hon är en människa som man förknippar med energi och optimism, och det är tur. Om alla var lika starka och positiva som hon så hade cancer inte funnits.
Tankarna finns hos dej Aina och jag vet att det kommer gå bra för du är en segrare!!

Det är inte bara elände.
Vanja har fått för sej att hon ska börja åka slalom. Och jag är helt klart impad. Inte minst av hur hon lyckas få mej att springa upp och ner för backen  hehe
Hon är i vilket fall som helst riktigt duktig ( till skillnad mot mej när jag försökte en gång i tiden)
Hon kanske kan bli en riktig stjärna och vinna lite pengar till sin mamma *L*
Fan vet

Jaha ja, nu är det nytt år igen. Det tar väl som vanligt ett halvår innan man slutar skriva fel årtal men det får man leva med.
Jag känner på mej att det kommer bli ett bra år. Det bara känns så. Det gör det alltid faktiskt och när man sen blickar tillbaka så ser man att man i stora drag hade rätt.
Visst finns det det som inte var så positivt men man har en förmåga att "glömma" sånt. Jag har s.k. selektivt minne.
Det är för det mesta positivt det också  hehe
Nu skulle jag lagt in en massa fina bilder men jag har dom inte på min dator. Ska lägga in dom så fort jag hinner.

Julen var vacker och minnesvärd. För det första var det ju faktiskt en riktigt vit jul för en gång skull. Alla var nöjda och glada.
Inte minst jag då  :)
På julaftons kväll kom nämligen Stefan hit och sedan stannade han i flera dagar. En jul med mycket kärlek och värme. Kan det bli bättre?
Nyår firade jag uppe hos honom i Karlskoga. Det var ca 10 minus när jag körde hemifrån och när jag kom upp dit var det 23!! Jag märkte skillnaden när jag skulle ut en sväng och lätta på trycket som det så vackert heter.
Kan ju säga att det inte tog många sekunder hehe
Men så vackert det var längs vägen!!
Snötyngda granar och höga snövallar hela vägen. Det var som att köra rakt in i ett sago-landskap.
Freja fick lite problem att gå. Det var kallt för tassarna innan hon vande sej och hon såg ganska rolig ut när hon försökte gå på två ben åt gången *L* Som tur var blev det några grader mildare sen så dom problemen försvann.
På nyårsafton sov jag mesta tiden på soffan( jag blir så trött på kvällarna nu),men vid halv tolv vaknade jag till och klädde på mej rejält. För ut ska man ju.
När vi väl tänkte att firande var över så ringde Stefans grannar och undrade om vi hade nåt bubbel kvar. Det hade vi så dom kom över och sen var det full fart till ungefär kl 4 på morgonen.
Oväntat men roligt.
Lite oro har dock letat sej in. Min farbrors fru (blir det min faster?) har blivit sjuk och än så länge vet dom inte riktigt vad det är. Hon skulle in och ta prover idag så jag ska ringa dit ikväll och höra om dom vet något ännu.
Kanske berättar mer om det sen om hon vill det.
Ja just det förresten. Fick låna en mobil av henne och när jag kommer hem med den så visar det sej att min lilla ängel har köpt en mobil till sin mamma i tidigt födelsedags-present.
Hon är så gullig så det är inte sant. Vet inte hur jag har förtjänat en sån unge.
Dom är ju rätt gulliga allihop för den delen *L*
Idag har vi varit ute på Bolmen och testat våra skridskor. Det var härligt men jag är lite rädd för isar i största allmänhet. Skulle haft nåt med så man kunde testa hur tjock isen är.
Vi överlevde iaf och vi ska väl snart ut där igen.

Nu är det Lucia igen. Även i år faller snön,om än med viss tvekan.
I övrigt är inte mycket sig likt.
Det mesta är ganska kaotiskt. Det börjar på jobbet och följer med hem. Inte pga att jag har svårt att släppa tankarna på jobbet när jag går hem, utan pga att min chef har svårt att hålla tankarna på jobbet.
Jag var sjuk tre dagar förra månaden men min chef anmälde först efter tretton dagar att jag var frisk igen vilket gör att jag inte har råd att förbereda inför julen.
Och jag som är fullkomligt galen i julen.
När jag sa till henne om det sa hon bara att jag får ju tillbaka det den 23:e.
Yes,vilken tur.
Dagen innan julafton och då jobbar jag kvällen.
Man måste bara få gnälla lite,
även om det kanske inte gör någon större nytta.
I vilket fall som helst önskar jag alla en riktigt fin Lucia-helg.

Alla utom möjligen chefen då   ;)

Jag är en sån duktig husmor. Speciellt bra är jag på att tvätta mobitelefoner. Helst i 60 grader,men 40 funkar med i värsta fall.
Två ggr har jag testat genom tiderna och med ungefär samma resultat.
Dom blir väldigt rena.
Jodå,jag kan minsann.
I vilket fall som helst så hjälper det inte hur ren den är när det inte finns minsta liv i den.
Alldeles ny var den också så egentligen behövde den inte tvättas.
För en liten stund sen gick jag så iväg med den till butiken och försökte se så oförstående ut som jag bara kan. Och det vill inte säga lite.
Killen i butiken plockade ut batterier och suckade..hm funktskadad.
Ojdå,sa jag,,,men lite fukt ska dom väl tåla....kanske....
Han visade mej att på batterier satt en liten indikator som visade rött.  Röd indikator=fukt.
Vi skickar in den sa han,men ta med batteriet hem (han log lite).
Sen sa han nåt som fick mej att fundera på hur mycket tekniska prylar man har hemma.
Han: dom skickar ett sms när den är färdig.
Jag: vart?
Han: har du ingen mer mobil?
Jag ehh...nej,men jag kanske kan låna nån av barnen.

Hur många ska man ha för att täcka upp alla tvättider?