Nu får hon vila
I fredags 23/9 kl 15 somnade Aina in.
I nästan 9 månader kastades hon mellan hopp och förtvivlan. Och vi med henne.
Visst är det så att man kan veta, utan att vilja ta in vetskapen.
Det som gör ont stänger man ute.
Jag har nog fortfarande inte tagit till mej att hon är borta. Det kommer ta ett tag.
Jag har en hel del att tacka Aina för. Det beror till väldigt stor del på hennes engagemang att jag har fått så fin kontakt med släkten på pappas sida igen.
Nu går tankarna till Bosse och hur han ska klara det här.
Önskar att jag var närmare.
I nästan 9 månader kastades hon mellan hopp och förtvivlan. Och vi med henne.
Visst är det så att man kan veta, utan att vilja ta in vetskapen.
Det som gör ont stänger man ute.
Jag har nog fortfarande inte tagit till mej att hon är borta. Det kommer ta ett tag.
Jag har en hel del att tacka Aina för. Det beror till väldigt stor del på hennes engagemang att jag har fått så fin kontakt med släkten på pappas sida igen.
Nu går tankarna till Bosse och hur han ska klara det här.
Önskar att jag var närmare.
Kommentarer
Trackback
