fummelsemlan

Jag drömde om honom. Han gick förbi mej utan att ens vända huvudet åt mitt håll. Rakt förbi som om jag vore luft. Senare i drömmen satt vi och pratade och skrattade. Varje gång jag skulle röra vid honom så vände han sej bort.
Varför kan man inte bara trycka på delete?

Ibland är det helt okej att ljuga. Jag har börjar gå en kurs i story telling och gissa om det är kul. Fast först satte jag nästan i halsen. Det var jag och en lärare bland fotfolket. Resten var chefer,företagsledare på större företag i Småland och lite högre kulturnissar av olika sorter. Men jag fann ett visst lugn i tanken att jag minsann ljuger minst lika bra som dom och det är jag glad för. Eller hur det nu var....
Ja iaf så går det inte ut på att ljuga utan att kunna lägga fram något på ett sätt som får alla att tycka att man har en lysande idé och att man dessutom ska få dom att sträva efter samma mål och med samma glädje som man själv. På mitt jobb har jag och en kollega hand om visionsarbetet. Just nu har vi väl inga direkt högtflygande visioner utan är väl glada om vi bara lyckas hålla oss över ytan så vi får luft nån gång ibland. Nu följde hon inte med på kursen,min kollega, utan jag ska alltså börja med att övertyga henne så att hon sedan kan hjälpa till att övertyga dom andra om hur bra allting ska bli om vi bara gör si eller så.
Låter jag negativ?
Jag är inte det. Jag vet att det går...för det gör det alltid. På ett eller annat vis gör det det. Efter mörker kommer ljus. Så har det alltid varit och så kommer det alltid vara. Men sitt inte stilla och vänta. Du måste gå ljuset till mötes.

Sällan visade ömhet brann som en glöd i mej och,
ett barn i trasor skrek efter bröd i dej
  Jag sa
- jag tycker om dej
och du sa
- jag tycker om dej
Det var väl bara nåt som vi sa, som vi sa.. för att det lät så bra

Nej det är inte mina ord.
Men visst är det så?

Min chef ringde igår em och frågade om det var okej med förlängt till sista augusti. I praktiken innebär det en tillsvidareanställning i Ljungby kommun. Jag hade ju ett samtal med min gamla chef på morgonen igår och det visade sej att hon hade ringt till kommunens personalansvarige och sagt att fick jag inte förlängt så skulle hon anställa mej iaf. Det satte fart på dom och det kändes väldigt bra. Min kuvade stolthet fick återupprättelse  hehe..  Jo visst är det lite så men det värsta var ju naturligtvis oron för det ekonomiska. Nu känner jag mej rik utan att ha större inkomst och jag känner att jag har helt andra möjligheter på något vis. Jag räknas som viktig. Det känns bra och nu kommer dottern och visar upp storasysterns hund som är full med glittriga hårspännen. Lider lite med honom. 

Imorgon är det måndag. Nu har jag vankat nästan hela helgen ,fram och tillbaka med hela magen full av oro. Kanske att man får veta lite mer imorgon. ovissheten är värst av allt men samtidigt blir jag så förbannad. Hur kan man behandla människor på det här sättet? Hur kan man bara strunta i dom som har ställt upp i alla väder? Kan man göra så ostraffat?  Det kan man troligen och det får det att vända sej i magen på mej. Jag försöker tänka positivt men jag känner en enorm vanmakt.

Jag känner mej lite risig idag. Har grubblat hela natten. Jag måste göra något så jag känner mej som en människa igen.

 Antingen kan man strukturera upp och organisera sitt liv eller så kan man göra som jag tänker göra ikväll - ta en sväng på puben med en kompis. Det lockar lite mer  ;-)

Jag har blivit varslad som sagt var.  Ringde och kollade hur det var med min lasning osv. Det visade sej att när mitt vik går ut den 28:e så är det 10 dagar kvar till jag hade varit garanterad en fast anställning. Det är så det går till. Det var tal om att jag skulle utbilda mej samtidigt som jag jobbar men det finns inga pengar till det. Det är jag och minst två till i nuläget. Kanske fler,det vet jag inte. Men en sak vet jag och det är att blir jag av med jobbet nu så kommer jag ALDRIG mer jobba inom Ljungby kommun. Aldrig i livet!!

Jag gick en runda i skogen idag på morgonen. Måste rensa bland mina tankar lite. Det enda som får plats där just nu är oron för arbetslöshet. Så jag bestämde mej alltså för en riktigt lång runda och jag hade ju ett mål sedan innan. Jag är nästan helt säker på att det ska finnas lämningar efter någon typ av bostad i närheten av en speciell sjö. Idag gick jag till norra änden av den sjön och hittade faktiskt en grindstolpe. Mer än så var det inte men ett framsteg så gott som något . Jag fortsatte min runda och kom så småningom ännu längre norrut och hamnade i något som kändes som Narnia. Jo då,det finns. Det vet jag nu.
Man kan bli förtrollad av såna här platser. Det känns som orörda platser trots att det finns så mycket som vittnar om annat. Jakttornet då tex ,som jag tycker man kunde ställt på någon helt annan plats *L* Hit ska jag tillbaka nån dag. Till våren kanske om jag hittar dit igen.

En vän till mej ringde idag efter att ha fått en del provsvar och blivit opererad. Hans cancer hade inte spridit sej !! Det är sånt som får allt annat att blekna.

Jag blev varslad igår. Chefen kallade in mej och sa att jag skulle inte vara orolig men när jag kommer hem så kan det ligga ett kuvert där och vänta på mej. Kommunen varslar nu alla som går på vik utan att ha rätt typ av utbildning. Men jag behöver NOG inte vara orolig eftersom jag fungerar så bra i gruppen. Om jag dessutom kan tänka mej att studera på distans samtidigt som jag arbetar och är ensam mamma så är jag NÄSTAN garanterad en fast anställning. Vad det känns tryggt.  Kommunen kan man ju lita på eller hur? Det får bli utbildning tror jag. Kan ju föra det goda med sej att man kan få jobb även om man vid ett senare tillfälle söker jobb i en annan kommun. Och med min enastående intelligens ska det väl inte vara några konstigheter.Jag satt och tittade på mina barn vid matbordet. Hur ska jag kunna ge dom någon trygghet när jag själv är i uppror?
En sak till jag inte förstår är varför människor ljuger om saker som egentligen inte är så viktiga. Är inte vänskapen värd mer än så?