skogsrået
Skogsrået
Fan vad kallt det var då. Jag satt på en sten vid den nästan uttorkade sjön och lyssnade på ungarna som lekte.
Jag var nyfiken på platsen.
Nästan lite trollbunden.
Jag tittade ut över sjön och såg inte tecken till liv nånstans.
Det var gråkallt och dimman låg tung över vattnet.
Ungarna hördes på ganska långt avstånd.
Så länge dom höll sej borta från vattnet så var det lugnt.
Platsen hade upptagit ganska stor del av mina tankar sen förra gången jag
var här.
- Vad är det med det här stället egentligen, sa jag rakt ut i luften.
- Det är en magisk plats,sa plötsligt någon.
Jag vände huvudet åt vänster och såg en kvinna sitta på en annan sten.
Hon satt nästan precis som jag och tittade lugnt ut över vattnet.
- Hur menar du,sa jag.
- Detta är en sjö dit kvinnor går för att tänka,sa hon då.
- Så du menar att det finns speciella platser dit vi går,frågade jag.
- Inte direkt så,sa hon. Men det finns en plats för varje tanke och detta är en ställe med många blandade tankar.
Jag förstod inte hur hon menade.
Satt och tänkte en stund i tysthet och hon gjorde likadant.
- Jag hörde inte att du kom,sa jag.
- Jag har varit här sen du kom hit,sa hon.
- Men jag såg dej inte innan,sa jag lite frågande.
- Nej,sa hon bara.
- Såg du mej,frågade jag.
- Nej ,sa hon igen. Ibland är vi osynliga. Ibland är det inte meningen att vi ska synas.
Det är bara speciellt viktiga människor i våra iv som ser oss då. Dom som verkligen betyder något.
Det är på så sätt man kan avgöra vem som är viktig.
- Då är vi alltså viktiga för varann,sa jag med ett leende.
Hon skrattade till och sa
- Ibland hade vi klarat oss bättre utan varann.
- Vad menar du nu, sa jag. Vi brukar ju inte precis stöta ihop.
Jag har aldrig sett dej innan.
- Nej men nu gör du det,sa hon. Det betyder att just nu är jag viktig för dej.
Jag vet inte på vilket sätt eller hur länge det kommer vara så. Kanske blir det bara den här gången.
Att du inte ser mej betyder inte att jag inte finns i närheten.
- Men vem är du egentligen, frågade jag.
- Jag är en av alla tankar som far omkring här vid sjön,sa hon.
Och eftersom du och jag sitter här och pratar så förmodar jag att jag är din tanke.
Jag bara stirrade på henne. Skojade hon med mej? Hon såg allvarlig ut.
Om det var som hon sa så borde jag nog bli orolig över mitt förstånd tänkte jag,
Då började hon gapskratta.
- Vad är det med dej ,sa hon. Du som brukar vara så självironisk
borde väl tåla det här. Jag är här för att säga dej något.
Du har spårat ur! Du har glömt ditt eget värde och du glömmer bort dom som är viktiga
för dej.
Du måste ta dej samman och sluta lägga energi på människor som inte bryr sej om dej.
Dom kommer aldrig uppskatta det ändå.
Det enda som händer är att du blir tom och med tiden kall och okänslig.
Visst ska man ge av sej själv men man måste få tillbaka också.
Man kan inte bara ge och ge.
- Men det gör jag ju inte,fräste jag. Jag får massor, av mina barn tex.
En massa små ögonblick som jag samlar i mitt minne.
- Ja det är klart,sa hon. Det är ju bra det ,men du ger ju till dom med,
Sen finns det fler du ger till men där är det bara några få som ger dej något tillbaka.
Vet du vad som händer om man bara ger?
- Man blir älskad,sa jag.
- Nej , sa hon. Man blir tom. Tom och ledsen och trött.
Och då orkar man inte ge till dom som ger tillbaka heller.
Jag satt tyst en stund. Hon hade en poäng men det sved att erkänna det ens för sej själv.
- Men till slut är det någon som upptäcker vilken tillgång man är,sa jag och hörde själv hur tveksam jag lät.
- Hahaha..ja,eller hur skrattade hon. Bara nån hinner göra det innan du blir nedtrampad.
Och dessutom finns det dom som uppskattar dej men så fort nån gör det så tappar du intresset.
Har du funderat på varför det är så?
- Ja,sa jag, det har jag faktiskt funderat på och jag funderar än.
- Som sagt var, sa hon. Fundera på vilka som uppskattar dej och ägna din kraft åt dom så kommer du bli mycket lyckligare. Och dom också.
Vi satt tysta igen. Jag satt och funderade en bra stund och när jag vände mej mot henne och skulle börja fråga igen så var hon en bra bit bort.
- Går du nu,frågade jag
- Ja,men jag är aldrig långt borta,svarade hon.
Den tanken kändes bra och jag återgick till mina funderingar. Jag hörde att ungarna närmade sej så jag reste mej sakta,lite stel i kroppen, och började gå mot ryggsäcken. Dags för fika skulle jag tro.
Jag kände mej på något märkligt sätt lättare i sinnet.
Fan vad kallt det var då. Jag satt på en sten vid den nästan uttorkade sjön och lyssnade på ungarna som lekte.
Jag var nyfiken på platsen.
Nästan lite trollbunden.
Jag tittade ut över sjön och såg inte tecken till liv nånstans.
Det var gråkallt och dimman låg tung över vattnet.
Ungarna hördes på ganska långt avstånd.
Så länge dom höll sej borta från vattnet så var det lugnt.
Platsen hade upptagit ganska stor del av mina tankar sen förra gången jag
var här.
- Vad är det med det här stället egentligen, sa jag rakt ut i luften.
- Det är en magisk plats,sa plötsligt någon.
Jag vände huvudet åt vänster och såg en kvinna sitta på en annan sten.
Hon satt nästan precis som jag och tittade lugnt ut över vattnet.
- Hur menar du,sa jag.
- Detta är en sjö dit kvinnor går för att tänka,sa hon då.
- Så du menar att det finns speciella platser dit vi går,frågade jag.
- Inte direkt så,sa hon. Men det finns en plats för varje tanke och detta är en ställe med många blandade tankar.
Jag förstod inte hur hon menade.
Satt och tänkte en stund i tysthet och hon gjorde likadant.
- Jag hörde inte att du kom,sa jag.
- Jag har varit här sen du kom hit,sa hon.
- Men jag såg dej inte innan,sa jag lite frågande.
- Nej,sa hon bara.
- Såg du mej,frågade jag.
- Nej ,sa hon igen. Ibland är vi osynliga. Ibland är det inte meningen att vi ska synas.
Det är bara speciellt viktiga människor i våra iv som ser oss då. Dom som verkligen betyder något.
Det är på så sätt man kan avgöra vem som är viktig.
- Då är vi alltså viktiga för varann,sa jag med ett leende.
Hon skrattade till och sa
- Ibland hade vi klarat oss bättre utan varann.
- Vad menar du nu, sa jag. Vi brukar ju inte precis stöta ihop.
Jag har aldrig sett dej innan.
- Nej men nu gör du det,sa hon. Det betyder att just nu är jag viktig för dej.
Jag vet inte på vilket sätt eller hur länge det kommer vara så. Kanske blir det bara den här gången.
Att du inte ser mej betyder inte att jag inte finns i närheten.
- Men vem är du egentligen, frågade jag.
- Jag är en av alla tankar som far omkring här vid sjön,sa hon.
Och eftersom du och jag sitter här och pratar så förmodar jag att jag är din tanke.
Jag bara stirrade på henne. Skojade hon med mej? Hon såg allvarlig ut.
Om det var som hon sa så borde jag nog bli orolig över mitt förstånd tänkte jag,
Då började hon gapskratta.
- Vad är det med dej ,sa hon. Du som brukar vara så självironisk
borde väl tåla det här. Jag är här för att säga dej något.
Du har spårat ur! Du har glömt ditt eget värde och du glömmer bort dom som är viktiga
för dej.
Du måste ta dej samman och sluta lägga energi på människor som inte bryr sej om dej.
Dom kommer aldrig uppskatta det ändå.
Det enda som händer är att du blir tom och med tiden kall och okänslig.
Visst ska man ge av sej själv men man måste få tillbaka också.
Man kan inte bara ge och ge.
- Men det gör jag ju inte,fräste jag. Jag får massor, av mina barn tex.
En massa små ögonblick som jag samlar i mitt minne.
- Ja det är klart,sa hon. Det är ju bra det ,men du ger ju till dom med,
Sen finns det fler du ger till men där är det bara några få som ger dej något tillbaka.
Vet du vad som händer om man bara ger?
- Man blir älskad,sa jag.
- Nej , sa hon. Man blir tom. Tom och ledsen och trött.
Och då orkar man inte ge till dom som ger tillbaka heller.
Jag satt tyst en stund. Hon hade en poäng men det sved att erkänna det ens för sej själv.
- Men till slut är det någon som upptäcker vilken tillgång man är,sa jag och hörde själv hur tveksam jag lät.
- Hahaha..ja,eller hur skrattade hon. Bara nån hinner göra det innan du blir nedtrampad.
Och dessutom finns det dom som uppskattar dej men så fort nån gör det så tappar du intresset.
Har du funderat på varför det är så?
- Ja,sa jag, det har jag faktiskt funderat på och jag funderar än.
- Som sagt var, sa hon. Fundera på vilka som uppskattar dej och ägna din kraft åt dom så kommer du bli mycket lyckligare. Och dom också.
Vi satt tysta igen. Jag satt och funderade en bra stund och när jag vände mej mot henne och skulle börja fråga igen så var hon en bra bit bort.
- Går du nu,frågade jag
- Ja,men jag är aldrig långt borta,svarade hon.
Den tanken kändes bra och jag återgick till mina funderingar. Jag hörde att ungarna närmade sej så jag reste mej sakta,lite stel i kroppen, och började gå mot ryggsäcken. Dags för fika skulle jag tro.
Jag kände mej på något märkligt sätt lättare i sinnet.
min plats i världen
