fummelsemlan

Dom står där i busskuren. Tre män. Dom ser helt vanliga ut. Men vi vet alla att han i mitten inte är vanlig alls. Vi vet att han är en demon.
Min vän går emot honom. Tar hans hand och låter sig ledas bort. En av demonens vänner ger henne ett vapen. Sticker till henne det när dom passerar.
Det är någon form av kniv. En c.a 7 cm lång kniv med rundad egg. Den är vass både på in- och utsidan. Det ser jag förstås inte men jag vet det ändå.
Jag tänker att hon kanske ska kunna försvara sig med den på något vis.
Långsamt försvinner dom bort och jag står bara och tittar efter dom. Jag vet att hon kommer råka illa ut,men det är hennes eget val.
På morgon sitter hon i en bil utanför huset och jämrar sig. Hon säger : jag har ont i magen,jag blöder här. Hennes händer visar mot magen.
Jag rusar in och ringer ambulans, men när jag kommer ut igen så är hon borta.
Jag vet att han har hämtat henne.

I nästa ögonblick slåss jag vilt mot demonen. Jag håller honom i ett fast grepp och kastar honom fram och tillbaka. Slår honom om och om igen mot marken. Jag vet att när jag släpper honom är jag död. Man kan inte slå ihjäl en demon.
Det är då jag kommer på vad man ska ha kniven till. Det är inte för att döda demoner. Det är för att göra slut på allting när man inte klarar mer.

Sedan vaknar jag. Genomsvettig och alldeles slut.
Jag har ringt och pratat med min vän idag, och varnat henne för att följa med främmande män *L*

Jag pratade med Aina och Bosse i kväll och tumören har gått tillbaka!!!!
Yes,yes,yes.
Idag har hon varit uppe och gått och imorgon ska hon träna på att gå i trappor. Dosen kortison minskas och hon ska få komma hem.
Aina hade rätt. Det var nog nästan bara Aina själv som trodde det och jag ger mej sjutton på att det var ren vilja och livsglädje som vände eländet.
Grattis Aina,jag är såå glad att du hade rätt, och att jag därmed hade fel. Det är ett fel jag inte har något som helst problem att leva med.
Det känns som ett mirakel. Sänder även en tacksam tanken till läkarvetenskapen som gör sånt här möjligt.
Tacksamhet är vad livet handlar om just nu.

Jag var i Karlskoga i helgen. Jag och Vanja ( och freja ) tillbringade helgen hos Stefan. Vi skulle ju passa på och hälsa på släkten med och se hur det var med Aina som nu får behandling mot sin tumör. När vi kom till farmor på söndagen så berättade hon att Aina fått stanna på sjukhuset i Örebro efter fredagens behandling för hon hade ramlat ihop.
Med en stor klump av skräck i magen ringde jag Bosse ( min farbror ) som med dyster stämma sa att det inte såg så värst bra ut. Vanja och jag åkte till Örebro på hemvägen för att hälsa på dom och jag hade svårt att hålla tillbaka vad jag kände när jag såg henne ligga där i sängen. Som Vanja sedan uttryckte det - det såg inte ut som Aina.
Det hade tagits nya röntgenbilder som dom inte hade fått se ännu.
Aina försökte ( som alltid ) hålla humöret upp men jag såg en desperation i hennes ögon när hon tittade på min farbror och sa att till påsk när ni kommer så är jag hemma.
Det är klart du är sa jag, men mest av allt ville jag bara gråta.
Vi hjälpte henne över till rullstolen och gick ut i dagrummet och fikade. Vi satt och pratade en stund,men det var svårt att hitta ord som passade.
Bosse påpekade att det finns billiga hus till salu i Karlskoga. Just nu önskar man att man bodde lite närmare så man kunde finnas där.
Jag ringde idag om frågade vad röntgenbilderna hade visat. Tumören växer trots behandlingen så nu pumpar dom henne full med kortison. Blir det inte någon snar bättring så kommer behandlingen att avslutas.
Avslutas, bara sådär. Avslut-slut
Nu kan vi bara hålla tummarna. Önskar jag hade fler tummar