fummelsemlan

Jag fryser.
Står i köket med en filt över axlarna och tittar ut på gatlamporna.
Snön faller i stora flingor och landar mjukt.
Det är fuktigt på marken så snön smälter så fort den tar mark.
Hela tiden kommer nya flingor som smälter bort.
Våren närmar sej och vintern får ge vika men jag fryser alltjämt.
Jag fryser från insidan och ut.
Min högsta önskan är att han skulle varit här nu.
Han skulle stått bakom mej och lagt sina varma armar runt mej.
Vi skulle stått där tillsammans och tittat på snöns hopplösa kamp.
Vi skulle glatt oss åt att våren vann.  
Nu spelar det ingen roll om det är vinter eller vår.
När kölden kommer inifrån så hjälper inte solens strålar.
Jag sörjer inte nu.
Jag har domnat bort som ett försvar.
Nu kan ingen komma åt mej. Jag är osårbar.
Det var en lögn.
Jag vet att om han skulle sträcka ut en hand så skulle jag ta den utan
minsta eftertanke.
Jag skulle ta den och vara lycklig en stund.
Jag skulle vara lycklig ända tills han påminde mej om hur lite jag
betyder för honom.
Han gör det hela tiden.
Han upprepar det som ett mantra.
Det kanske är hans skydd.
Jag vet inte men alltihop gör mej svag och trött och frusen.
Jag drar fram en stol till fönstret.
Jag har stora raggsockar på fötterna.
Jag sätter mej på stolen och lutar armbågarna mot
fönsterbrädet,fortsätter titta på flingorna som dansar utanför.
Jag sitter där länge och till slut börjar det ljusna.
Jag reser mej och drar filten tätare om mej medans jag går mot mitt rum.
Jag tänker att jag borde släppa taget.
En dag kommer jag göra det, men jag kan inte än.
Kan inte sluta hoppas riktigt än.
Jag tänker att kärlek är som vårsnö.
Den är vacker en kort stund och man måste fånga den i flykten annars
försvinner den.
Jag sparkar av mej sockarna och kryper ner under täcket.

 Det jag vill mest av allt är att få älska.

Jag låg vaken inatt igen.
Mitt hjärta sover, men hjärtats sömn håller mej vaken.
Det finns en gnagande oro.
Det känns som om hjärtat tömts på hela sitt innehåll, och hur jag än försöker så kan jag inte hitta något att fylla det med.
Det är normalt säger alla jag pratar med, men jag vet att det inte är normalt för mej.
Tänk om det alltid kommer vara såhär.
Det är ju vår och i övrigt är jag ganska nöjd med livet.
Det är bara den här gnagande känslan av att något tömt mitt hjärta på sitt innehåll.
Hur fyller man på?

När jag flyttade från landet och in till stan så köpte jag en vit luddig matta till tv-rummet. Det var inte optimism, det var idioti. Inget att diskutera.  Jag skulle ju inte ha djur. Absolut ingen hund iaf. Nej då,det skulle jag inte ha.
Jag skulle absolut inte ha nån 11 månaders vit,ouppfostrad schäfer. Hemska tanke!


Nu är hon här iaf. Hon har fått mina barn att enas (stundtals åtminstone) ,hon lockar ut dom ur sina rum och ger dom rosor på kinderna. Vi har kul tillsammans som en enhet och jag bara njuter.

Idag har jag varit ledig och på förmiddan var jag och Freja (hunden) ute och promenerade 3,5 timmar i vårsolen.
Nu har jag gjort ett val. Och jag tror att jag valde rätt.
Och ja just det, mattan åkte ut långt innan hunden kom. Vit, luddig matta...korkat

Jag var ute på en rask promenad idag och gick mellan bostadshusen på  "andra sidan berget". Plötsligt hoppar det fram två ligister i 7 års-åldern och viftar med  svärd.
Vem är ni,skrek dom, vad heter du?  Jag svarade förskräckt med mitt namn varpå den ena nickade och sa jaha....sedan backade dom.
Får jag passera? frågade jag.
Ja sa dom,vi ska inte ta så gamla människor......