fummelsemlan

Jag fryser.
Står i köket med en filt över axlarna och tittar ut på gatlamporna.
Snön faller i stora flingor och landar mjukt.
Det är fuktigt på marken så snön smälter så fort den tar mark.
Hela tiden kommer nya flingor som smälter bort.
Våren närmar sej och vintern får ge vika men jag fryser alltjämt.
Jag fryser från insidan och ut.
Min högsta önskan är att han skulle varit här nu.
Han skulle stått bakom mej och lagt sina varma armar runt mej.
Vi skulle stått där tillsammans och tittat på snöns hopplösa kamp.
Vi skulle glatt oss åt att våren vann.  
Nu spelar det ingen roll om det är vinter eller vår.
När kölden kommer inifrån så hjälper inte solens strålar.
Jag sörjer inte nu.
Jag har domnat bort som ett försvar.
Nu kan ingen komma åt mej. Jag är osårbar.
Det var en lögn.
Jag vet att om han skulle sträcka ut en hand så skulle jag ta den utan
minsta eftertanke.
Jag skulle ta den och vara lycklig en stund.
Jag skulle vara lycklig ända tills han påminde mej om hur lite jag
betyder för honom.
Han gör det hela tiden.
Han upprepar det som ett mantra.
Det kanske är hans skydd.
Jag vet inte men alltihop gör mej svag och trött och frusen.
Jag drar fram en stol till fönstret.
Jag har stora raggsockar på fötterna.
Jag sätter mej på stolen och lutar armbågarna mot
fönsterbrädet,fortsätter titta på flingorna som dansar utanför.
Jag sitter där länge och till slut börjar det ljusna.
Jag reser mej och drar filten tätare om mej medans jag går mot mitt rum.
Jag tänker att jag borde släppa taget.
En dag kommer jag göra det, men jag kan inte än.
Kan inte sluta hoppas riktigt än.
Jag tänker att kärlek är som vårsnö.
Den är vacker en kort stund och man måste fånga den i flykten annars
försvinner den.
Jag sparkar av mej sockarna och kryper ner under täcket.

 Det jag vill mest av allt är att få älska.