fummelsemlan

Det är helt enkelt ingen bra dag.
Skit , piss och vademecum som min pappas moster brukade säga

lekfullt i parken

Nu går det framåt med lydnaden. Vi har lyckats uppnå någon form förståelse. Jag ropar och låter skitlycklig och hon kommer rusande rakt in i mina knän. Jag är gladast när hon inte har en stor pinne i munnen. Hon också förmodligen. Men allra gladast är jag att hon överhuvudtaget kommer när jag ropar. Det är ett stort och viktigt steg framåt och nu känns det genast mycket lättare. Jag vågar tom släppa henne lite i parken men det är under noggrann uppsikt. Hon är ju stor och kan nog skrämma en och annan hundrädd person om hon kommer rusande. Koppelträningen går också bra men där krävs lite mer jobb innan jag är nöjd. Hon vet vad som förväntas men ibland kan hon bara inte bärga sej innan vi är framme vid skogen tex. Hon vet ju hur kul det är där och det är bråttom bråttom  hehe
Vi var vid Bolmen och fikade i helgen och då matade vi änderna med bröd. Det tyckte hon var riktigt onödigt så hon skyndade sej att sno det innan dom hann fram men hon rör dom inte och det känns bra.
Jag tror jag har haft tur med valet av hund. Ibland ska man ha det också *L*

Lite om jobbet då.
Kom till en dam idag där jag skulle städa men när jag kom in där så sa hon att det inte behövdes för hon hade fått hjälp av någon annan. Då föreslog jag att vi skulle ta en promenad i det vackra vädret istället. Hon lyste upp men så sa hon att hon orkar ju inte gå. Jag hämtade en rullstol och så tog vi en tur ner till ån. Där satt vi sen en stund och pratade om allt möjligt innan vi fortsatte över bron och sedan i sakta mak hemåt. På vägen plockade vi blommor som växte utmed kanterna. Vi hittade tom en liljekonvalj och jag har sällan sett någon bli så lycklig för en blomma. Det värmer ska jag säga att få en chans att göra det där lilla extra. Det behövs inte så mycket för att göra någon glad.

Ibland kan man inte bli annat än fundersam



Det känns som om livet är fullt av osynliga gränser





Och då blir man bara så trött