fummelsemlan

Jag var i Karlskoga i helgen. Jag och Vanja ( och freja ) tillbringade helgen hos Stefan. Vi skulle ju passa på och hälsa på släkten med och se hur det var med Aina som nu får behandling mot sin tumör. När vi kom till farmor på söndagen så berättade hon att Aina fått stanna på sjukhuset i Örebro efter fredagens behandling för hon hade ramlat ihop.
Med en stor klump av skräck i magen ringde jag Bosse ( min farbror ) som med dyster stämma sa att det inte såg så värst bra ut. Vanja och jag åkte till Örebro på hemvägen för att hälsa på dom och jag hade svårt att hålla tillbaka vad jag kände när jag såg henne ligga där i sängen. Som Vanja sedan uttryckte det - det såg inte ut som Aina.
Det hade tagits nya röntgenbilder som dom inte hade fått se ännu.
Aina försökte ( som alltid ) hålla humöret upp men jag såg en desperation i hennes ögon när hon tittade på min farbror och sa att till påsk när ni kommer så är jag hemma.
Det är klart du är sa jag, men mest av allt ville jag bara gråta.
Vi hjälpte henne över till rullstolen och gick ut i dagrummet och fikade. Vi satt och pratade en stund,men det var svårt att hitta ord som passade.
Bosse påpekade att det finns billiga hus till salu i Karlskoga. Just nu önskar man att man bodde lite närmare så man kunde finnas där.
Jag ringde idag om frågade vad röntgenbilderna hade visat. Tumören växer trots behandlingen så nu pumpar dom henne full med kortison. Blir det inte någon snar bättring så kommer behandlingen att avslutas.
Avslutas, bara sådär. Avslut-slut
Nu kan vi bara hålla tummarna. Önskar jag hade fler tummar