Hemma igen efter en helg hemma
Tänk vad livet är besynnerligt.
Jag lämnade födelsestaden(byn) när jag bara var fyra år och nu,drygt 38 år senare, hittar jag en alldeles väldigt speciell människa där.
Och tänk att han har funnits där hela tiden.
Helgen har jag alltså tillbringat i gamla hemstaden Karlskoga.
Eller kanske mest i skogarna där omkring. I lördags var vi ute på en härlig vandring(puh,vad svettigt det var) i dom djupa skogarna. Över berg och genom tät skog med ryggsäckarna på.
Min vägvisare genom dom djupa skogarna (Stefan).
Det var en härlig vandring där man fick bekänna färg (jag kunde som tur var skylla på min förkylning när jag flåsade som värst).
Naturligtvis var Freja med och gjorde av med energi som man själv inte ens kommer i närheten av.
Strax efter att denna bilden togs skrämde hon oss ganska rejält genom att gå upp på en annan sten och mer eller mindre frysa till is. Hon vägrade att röra sej och stod och stirrade stint in bland snåren. Vi stannade och lyssnade och plötsligt brakade det till där inne. Hon brukar inte backa för dom vanliga djuren så som älg och rådjur. Jag var mer rädd än nyfiken så vi gick försiktigt vidare. (jag har lite björnfobi tror jag) hehe
Efter lite drygt halva vägen kom vi fram till en koja Stefan kände till.
Här inne satt vi och drack lingonglögg och grillade korv medans vi torkade till efter duggregnet.
Gissa om det var mysigt.
Tyvärr blev bilden lite väl mörk *L*
Efter mat och dryck i kombination med en värmande brasa fortsatte vi till en grotta som vi kröp ner i och tittade lite. Tyvärr hade det mörknat så mycket att man inte kunde fota längre utan blixt.
Efter grottbesöket var det inte lång väg kvar men jag lyckades ändå snubbla flera ggr i mörkret hehe
Kan det varit trötthet som spelade in också tro?
Det var en underbar helg på alla vis trots blåmärken och skrapsår och vi ska vandra vidare *L*
Jag lämnade födelsestaden(byn) när jag bara var fyra år och nu,drygt 38 år senare, hittar jag en alldeles väldigt speciell människa där.
Och tänk att han har funnits där hela tiden.
Helgen har jag alltså tillbringat i gamla hemstaden Karlskoga.
Eller kanske mest i skogarna där omkring. I lördags var vi ute på en härlig vandring(puh,vad svettigt det var) i dom djupa skogarna. Över berg och genom tät skog med ryggsäckarna på.
Min vägvisare genom dom djupa skogarna (Stefan).
Det var en härlig vandring där man fick bekänna färg (jag kunde som tur var skylla på min förkylning när jag flåsade som värst).
Naturligtvis var Freja med och gjorde av med energi som man själv inte ens kommer i närheten av.
Strax efter att denna bilden togs skrämde hon oss ganska rejält genom att gå upp på en annan sten och mer eller mindre frysa till is. Hon vägrade att röra sej och stod och stirrade stint in bland snåren. Vi stannade och lyssnade och plötsligt brakade det till där inne. Hon brukar inte backa för dom vanliga djuren så som älg och rådjur. Jag var mer rädd än nyfiken så vi gick försiktigt vidare. (jag har lite björnfobi tror jag) hehe
Efter lite drygt halva vägen kom vi fram till en koja Stefan kände till.
Här inne satt vi och drack lingonglögg och grillade korv medans vi torkade till efter duggregnet.
Gissa om det var mysigt.
Tyvärr blev bilden lite väl mörk *L*
Efter mat och dryck i kombination med en värmande brasa fortsatte vi till en grotta som vi kröp ner i och tittade lite. Tyvärr hade det mörknat så mycket att man inte kunde fota längre utan blixt.
Efter grottbesöket var det inte lång väg kvar men jag lyckades ändå snubbla flera ggr i mörkret hehe
Kan det varit trötthet som spelade in också tro?
Det var en underbar helg på alla vis trots blåmärken och skrapsår och vi ska vandra vidare *L*
Kommentarer
Trackback
